Mitt ex slog aldrig mig. Inte heller sparkade, luggade, knuffade eller nypte han mig. Men inombords rev och slet han successivt sönder mig. Han avgjorde vad som var bäst för mig och vad som var rätt och fel. Han bestämde vem jag fick hänga med och inte. Med hans maktpräglade metoder fick han mig att känna mig mindre och mindre och mer och mer osäker och otrygg med min tillvaro. Han skakade om min värld och syn på saker och ting. Jag visste helt enkelt inte längre vad som var rätt och fel, utan mitt liv kretsade till stor del kring att försöka göra honom nöjd. Göra saker "rätt" enligt honom. Men det gnagde i mig. Satan vad det gnagde. Jag ville ju så gärna göra alla de där grejerna som jag hade gjort innan och som mer eller mindre definierade vem jag var. Men jag kunde inte. Trots att det nånstans där bak kändes fel lydde jag honom. Jag började ju tvivla på mina egna åsikter, känslor och tankar och införlivade allterftersom hans syn på saker och ting i mitt eget synsätt. Han hjärntvättade och manipulerade mig med andra ord. Och ju längre in i relationen jag kom desto skörare blev jag. Han tog min livsgnista ifrån mig och skapade ett mörker som för mig kändes omöjlig att ta mig ur. 

 

Jag vet idag att det inte var mig felen låg hos. Att jag hade "fel" åsikter och så vidare. Han var en förövare och jag var hans offer. Fast i ett järngrepp. Skammen hör hemma hos honom. Trots det kommer det ibland fortfarande små sköljningar av skam över mig. Skam över att jag var med honom. Att jag tillät det fortgå. Men som sagt, han hade full kontroll över mig och jag gjorde det jag kunde för att få vardagen att fungera så bra som det var möjligt.

 

Att en man inte slår sin fru innebär inte att det är ett tillräckligt skäl att stanna kvar. Ibland verkar det synsättet finnas kvar på vissa håll i samhället och det är minst sagt skrämmande. Har vi de klena förväntningarna på män? Att så länge han inte slår så är han en helt ok man som går att leva med?

Psykiskt våld är subtilt och inte sällan svårt att begripa. Men det existerar och kvinnorna som lever med den här typen av våld kanske inte blir slagna till döds men deras själ blir det. 

Och man ska kunna känna att det är ok att lämna en relation oavsett om man blir utsatt för våld eller inte. Man kanske bara är jävligt less på relationen och då ska man kunna dumpa utan att behöva känna skam för det. Är det inte helt galet att det fortfarande faktiskt ser ut såhär i världen i dag?