Allt gick alltså som en dans kan man sammanfatta det i den bemärkelsen att förlossningen blev precis så som jag önskade mig - en förlossning utan medicinsk smärtlindring. Sen kan man aldrig aldrig förbereda sig på en förlossning till fullo för man har dels ingen aning om hur det är att föda barn om det är första förlossningen och dels så vet man inte hur allt kommer utveckla sig när det väl är dags. Jag hade läst böcker och kände mig hyfsat redo men väl där när det var dags så blev saker och ting ändå väldigt oväntat, främst tänker jag på det här med att det var ett sådant jäkla tempo och intensitet. Man kan likna det vid ett jäkligt stormigt hav en mörk natt där man försöker plaska runt och navigera utan att ha någon som helst aning om riktning och mål, typ. Mål hade man i och för sig. Men ni fattar. Det är läskigt och häftigt på samma gång. Mest läskigt i stunden. Minns att jag ville gråta vid ett par tillfällen men jag kunde fysiskt inte för man behövde fokusera på att föda barn - dvs värkarna uppkom ständigt så att gråta gick bokstavligen inte. Men sen när han väl var ute så var ju som sagt allt som hade med värkar att göra som bortblåst och total eufori var ett faktum.

 

Efter att Alvar hade fötts upptäcktes det att jag hade fått bristningar av grad 2 samt ett hematom som var 8 cm djupt och fortsatte att fyllas med blod trots uttömning. Det var framförallt pga hematomet som det beslutades om att jag skulle åka in på operation. Jag som hade skonats från operationer så det var något ytterligare nytt och ovisst för mig. Men i ärlighetens namn så kände jag mig inte särskilt nervös alls och väl inne på operationssalen så kände jag mig tryggast i världen. Det var så många personal och alla utstrålade ett väldigt lugn och trygghet. Och operationen gick superbra och jag fick äntligen några välbehövda timmars sömn.

 

Personalen var superbra på förlossningen och väldigt tillförlitliga.

 

Jag minns inte exakt när jag började känna av smärtorna, jag var ju så hög på hormoner och att ha blivit mamma till världens finaste son så jag hade liksom min uppmärksamhet på annat. Men så småningom blev de ett faktum i vilket fall, smärtorna.

 

Aldrig förr hade jag upplevt sådana smärtor i mitt liv. Jag kunde knappt röra på mig - inte stå upprätt, sitta upprätt, gå upprätt osv. Jag kunde bara halvligga i en viss position och ligga ner i en viss position. Varje gång jag skulle lägga mig ner, sätta eller ställa mig upp så gjorde det extremt ont. Det var som att kroppen inte orkade bära mig. Det var ju i bäckenbotten som smärtorna främst satt och bäckemnbottenmusklerna är ju de som bär hela kroppens tyngd kan man säga.

Jag ville inte åka hem p.g.a smärtorna och läkarna tyckte inte heller att jag skulle åka hem allt för tidigt. Så vi var kvar i 3 dagar. Och jag förstod ju samtidigt att jag inte kunde stanna på BB för alltid. Men det var en otroligt påfrestande tid för mig som inte går att jämföra med något annat.

 

Men. Personalen på sjukhuset var fantastiska allihopa. Wow vilket bemötande och professionalitet! Otroligt! Det var som att vaggas i en varm famn. Så tryggt och fint. Det var en fin upplevelse för mig eftersom jag främst haft mer negativa upplevelser av den svenska vården. I samband med förlossningen och komplikationerna efteråt förlorade jag ganska mycket blod och de bedömde att det var bäst för mig att få blodtransfusion. Och bara den grejen var en sådan uppenbarelse för mig. Ändå lite tragiskt att man ska behöva vara med om något personligen själv för att riktigt få upp ögonen för något... Men så var det i alla fall. Insikten om att jag vill bli blodgivare växte sig där och då ännu starkare. Summa summarum: den svenska vården var i det här fallet helt fantastisk och jag är så innerligt tacksam över mina upplevelser och den vård jag fick. Hade min förlossning ägt rum för 100 år sedan så hade jag förmodligen inte överlevt.

 

Den extrema smärtan som jag upplevde varade i enbart cirka en vecka innan det började avta successivt. Den värsta och bästa veckan i mitt liv, eftersom jag trots allt nu hade fått en liten bebis. För övrigt så torde det väl på sin plats att tacka min fina Martin och tillika fadern till Alvar. Utan ditt stöd och hjälp den här veckan så vet jag inte hur det hade gått...

 

Men varför hade jag aldrig hört talas om dessa typer av "biverkningar" som kan uppstå efter en förlossning? Mina upplevelser från nära och kära var att allt var i princip som vanligt typ direkt efter ungen kommit ut. De kunde i vilket fall röra på sig normalt och verkade må hyfsat bra! Det, att jag inte var beredd på smärtan, samt att jag inte visste när det skulle börja avta var rent ut sagt fruktansvärt. Under den där veckan befann jag mig i ett sådant bottenlöst mörker. Så förtvivlad som jag kände mig med jämna mellanrum under den veckan har jag aldrig känt tidigare. Parallellt med det här så var jag ju världens lyckligaste människa eftersom jag blivit mamma till världens finaste son som var frisk, mådde bra och var helt och hållet perfekt.