I den här världen som vi lever i, som kvinna, är det lätt att halka ner i ett - vad det känns som - bottenlöst mörker emellanåt. Det är som att jag tappar allt och varken vet in eller ut när det sker. Jag vill bara fly då. Utan att veta vart. Det är precis som det låter, en outhärdlig känsla och den kan ha ett rejält järngrepp om en när den väl kommer. Ja. Jag hamnar givetvis här också emellanåt. Och det är fullt rimligt och helt ok! Det är mänskligt och naturligt. Så jag gör det jag kan och tror är bäst när det väl kommer. Jag jobbar med acceptans och nedvarvning. Tillåter mig vara nere. Det känns svårt att skriva om det här av någon anledning, och i och för sig är det väl inte något konstigt. Det är ju sårbart. Läskigt. Tabubelagt. Men just därför tror jag att det är extra viktigt att jag gör det. 

 

Men någonstans vet jag ju att det här bara är tillfälligt. Det går över. Det är en oumbärlig tröst i att kunna luta sig tillbaka på den tilliten. Och jag är den enda som kan få det att vända. Men jag tänker att vi rent kollektivt behöver bli bättre på att acceptera och normalisera dåligt mående. Bli mer öppna, nyfikna, empatiska, lyhörda och respektfulla. Se med vårt hjärta istället för med vårt mind och ego, där rädsla ingår. Kanske framförallt prata om mående och känslor. Det är ju trots allt en så stor del av det mänskliga livet.

 

Det är inte farligt att må dåligt. Men det kan bli det om man låter det gå för långt. Om man inte pratar om det och tar till åtgärder som dämpar och bedövar de känslor man har som t.ex droger.

Känslorna finns av en anledning och vill förmedla något till oss. Så vi behöver tillåta dem allihopa och känna dem och lyssna på dem. Acceptera dem och låta dem få finnas där så länge de behöver. Och vi behöver tala om när vi mår dåligt och vad vi tror att vi behöver från dem i vår närmaste närhet under tiden. Det kan t.ex vara att vi behöver space, att vi behöver en kram, att vi behöver prata, eller inte prata utan bara gå på en promenad i skogen tillsammans under tystnad. 

Själv älskar jag att promenera, alltid, oavsett sinnestillstånd. Och det ger alltid så mycket. Kanske speciellt när jag mår dåligt. Sen är te alltid en god idé för att lugna ner sig själv. Att skriva brukar också fungera för mig. Men jag har också märkt att egentid ochär extra viktigt för mig under mina håglösa perioder. Det är i och för sig inget märkligt alls. Människan har alltid haft för vana att dra sig undan när hon mår dåligt. Hörde av någon psykolog på någon podd någon gång om varför men jag kan tyvärr inte komma ihåg exakt vad det var och inte heller podd eller avsnitt, tyvärr... Men det är hur som helst alltså helt naturligt. 

Nu ska jag promenera till affären och sedan är planen att baka bröd. Det är också något som alltid får mig på gott humör. Jag ÄLSKAR hemmabakt bröd. <3