Det blir mer och mer uppenbart för mig att det mest tillförlitliga och säkraste vi människor kan hålla för sanning som en del i det goda (i) livet är förändring och utveckling. Sen kan man ju diskutera hur den här förändringen och uvecklingen "bör" se ut, men det som är säkert är att det är oumbärliga och nödvändiga element för oss människor och våra liv, både som individer och kollektivt. Vi behöver utveckling (både att vi själva utvecklas samt utveckling i samhället och i världen) och förändringar för att vi ska kunna må bra. Två andra viktiga aspekter som jag tror är viktiga att ha med i relation till det här är medvetenhet samt regelbunden reflektion. Vad är det jag egentligen sysslar med just nu och varför? Vad vill jag uppnå med det här? Kommer jag att imorgon kunna känna glädje, stolthet och tacksamhet för att jag väljer som jag gör just nu i denna stund? Om 1 månad? Om 1 år? Att låta just dessa fyra komponenter (förändring, utveckling, medvetenhet & regelbunden reflektion) vara de fasta, trygga punkterna att alltid kunna förlita sig på och luta sig tillbaka mot. 

 

Jag har just börjat läsa Judith Butlers Genustrubbel på genusvetenskapen och en av hennes springande punkter är just förändring kopplat till kön, genus och sexualitet. Hon menar att varken kön, genus eller sexualitet är något av naturen givet utan istället socialt konstruerat och därför är det också möjligt att förändra dessa. 

 

Jag har länge varit övertygad om att man alltid kan och bör förbättras. Är det inte det alla människor innerst inne vill? Att bli bättre människor? Att må bättre? Vara godare? Hälsosammare? Mer empatisk? Mer respektfull? Mer kärleksfull? Och så vidare. Allt det här kan ju verka paradoxalt i relation till aspekterna närvaro och mindfulness och annat relaterbart som ju handlar om att stanna upp, bli mer accepterande och att sakta ner mer, inte hela tiden stressa och skynda till nästa grej, nästa mål, nästa steg i livet. Men faktum är att jag nu börjar inse att de här två sidorna absolut visst går att kombinera och integrera med varandra. Att det t.o.m är naturligt grundat och motiverande. Som jag var inne på tidigare så handlar det om att låta de fyra berörda punkterna få bli ens ankare. Där ingår ju medvetenhet, vilket i sin tur ingår i närvaro. Är jag medvetet närvarande mår jag bättre. Och mår jag bra nu vet jag att jag alltid kan må ännu bättre. Men jag har inte bråttom dit. Jag vet bara ATT jag kommer komma dit. För jag har mått bättre förut, så det är klart att möjligheten finns för det igen. Acceptans och förändring behöver absolut inte utesluta varandra utan är tvärtom välfungerande interagerande och kompletterande komponenter. 

Att vara lugn i tilliten och vetskapen om att man alltid gör det som man tror är bäst för en själv och som ett led då även omgivningen och samhället. 

Det tror jag på. Att inte stressa. Utan istället ha intentioner. Strävansmål. Visioner. Ambitioner. Och på vägen dit, där vi befinner oss här och nu, sträva efter att ha det så gott och göra så gott som möjligt. När allt kommer omkring hänger ju faktiskt vår samtid och framtid tätt ihop. Det får vi inte glömma.