Det är juli månad och mitt i allt sommarmys med sol, bad, blombuketter och härligt umgänge kan jag inte undgå att tänka på den stora gruppen kvinnor vars liv präglas av rädsla, otrygghet, ångest, hot, kontroll och maktspel. De kvinnorna lever sina liv i största tänkbara skräck och många gånger hotas de till döds. För trots att det är 28 grader varmt och man hör barnskratt från sjön så existerar detta våld ändå. Det tar inte paus bara för att det är sommar och semester. De, männen, tar inte paus. 

 

Jag förstod inte att mitt förhållande möjligtvis kunde falla in under kategorin "psykiskt våld" förrän vi hade varit ihop i cirka 1,5 år. För det är inte vanligt att man gör det. Oftast inser man det först när man har lämnat partnern och man kan se allt från ett annat perspektiv, liksom utifrån. Då blir det betydligt klarare. Så var det även för mig. Trots att jag började ana oråd mer än ett halvår innan jag lämnade så var det inte förrän efter jag lämnat som alla bitar föll på plats. För man vill inte erkänna för sig själv att det förhållande man ingår i är våldspräglat. Då hade man ju lämnat ganska så omgående. 

 

Man brukar ju säga att "det inte finns något ont som inte för något gott med sig" och lite så ser jag på mitt förhållande. Jag har lärt mig en rejäl läxa från den tiden och är också mycket mer påläst nu. Jag är mer skeptisk än förut och kan tidigt utmärka varningsklockor när människor i min omgivning berättar något misstänksamt. Den ryggsäck jag bär på idag är den jag hade velat ha när jag var i mitt förhållande. 

 

Men de kvinnor som haft ännu större otur än mig och som hotas till döds befinner sig på en helt annan nivå än mig och där finns det i princip inte något gott alls att få med sig. För dessa kvinnor får sällan någon upprättelse utan tvingas fortsätta leva med den psyskiska terror som det innebär att leva under hot och förföljelse som eftervåldet innebär. Och det är sjukt och totalt obegripligt.