Det är på allas läppar nu. De fem mördade systrarna, mödrarna och döttrarna. Och det faktum att de mördats inom loppet av tre veckor. Det här har varit den främsta orsaken till att området våld i nära relationer fått vind i seglen rejält i de mediala och politiska debatterna. Det är bra att det lyfts! Jag säger inte emot det. Men jag tycker det är en mycket iögonfallande signal som talar om för oss att kvinnors värde, trygghet, frihet och liv spelar ganska liten roll TILLS de inte längre finns med oss. Tills toppen av våldspyramiden realiserats och mord alltså har blivit ett faktum. 

 

Vi har vetat om våldet i många år. Vi vet att det existerar och att mer behöver göras. Men inte förrän något extremt hänt, inte förrän flertalet mord sker under färre veckor än antalet mord, väljer makthavare och journalister att ge bränsle till brasan. Det är inget annat än tragedi och sorg att det här är vår krassa verklighet.  Att samhället inte bryr sig mer än, ja, när det redan är försent. När kvinnornas liv inte längre går att rädda. Sverige är ett utvecklat land men i frågor som rör kvinnors rätt och ställning i samhället börjar vi i regel i andra änden. Vi börjar när det redan är försent. 

 

Vi kan inte tro att saker och ting kommer lösa sig om man börjar då. När det är försent. Det är, kan man tycka, egentligen en ganska enkel logik. Skärpta straff och bättre åtgärder vid överträdelse av kontaktförbud leder liksom inte till någonting i princip i det långa loppet. Vi behöver börja med roten och inte med trädens toppar. Vi behöver alltså börja med barnen. Om vi ger barn budskap som säger till dem att det är ok för pojkar att slå flickor så normaliserar vi att våld är något som är ok. Det är inte ett tecken på att visa kärlek utan det är inget annat än tecken på våld. Simple As That.

 

Sen behöver vi, pararellt med det jag precis framhöll, lägga fokus på kvinnor och inte på männen (dvs förövarna) när vi jobbar med mäns våld mot kvinnor. Vi behöver självfallet OCKSÅ jobba på att förhindra och stävja våldet från männens sida, men prioriteringen måste alltid alltid ligga på att skydda och ta hand om de som är utsatta. Kvinnorna och barnen. För gör vi inte det så kommer det fortsätta att se ut som det gör idag. Det vill säga riktigt jäkla ohållbart och rent av farligt. Idag får männen i princip noll straff eller konsekvenser. De kommer undan med sitt våld år efter år efter år av flera olika anledningar men en av dem är att samhället lärt dem, och fortsätter berätta för dem, att det de gör är OK. Det är ok att ha en föreställning av att man som man ska äga sin kvinna, visa makt, dominans och kontroll. Att de inte får konsekvenser eller straff förstärker den föreställningen. Den svarta cirkeln (den onda) är sluten. Vi behöver alltså bland annat TRO på kvinnor som berättar, HJÄLPA dem direkt, INFORMERA och SKYDDA dem. I den hanteringen vi har idag skyddar vi männen istället. Medan kvinnorna får leva gömda och under konstant hot.

 

Vi vill inte att det ska gå så långt att vederbörande blir slagna. Och egentligen vill vi inte att det ska gå så långt att de blir psykiskt misshandlade heller. Men har man av någon anledning missat att nå fram med information och kunskap om våldet till kvinnor som blir utsatta är det givetvis ett betydligt bättre utgångsläge att jobba med saken när de är på det stadiet än när det gått ännu längre än så. Och naturligtvis spelar tidsaspekten en stor roll också. Har det gått ett år underlättar det än om det har gått 10 år. 

 

Exempel på våldspreventiva metoder kan vara följande: Får kvinnor information, kunskap och verktyg minskar risken för att falla i patriarkatets misshandelsklo. Och framförallt, får pojkar och killar med sig från tidig ålder att våld inte är ok och att flickor och pojkar inte ska åtskiljas som "två olika kategorier där den ena innebär mer värde" kommer våld inte vara ett alternativ för dem.