Vi upprätthåller förtrycktas och förtryckares roller genom att fortsätta tala om dem
 
Okej, så jag har nu officiellt påbörjat mina studier i dels kursen Filosofi (grundkurs) och dels Genusvetenskap B. Jag kunde inte ha varit mer taggad och förväntansfull! Det ska bli riktgt spännande att läsa dessa två kurser parallellt med varandra. Även om de skiljer sig åt ganska mycket i sin karaktär så tycker jag ändå att de på något sätt kan komplettera och jämföras med varandra på ett relaterbart sätt. Till exempel har vi fått i uppgift på genusvetenskapen att som första kurslitteratur läsa en bok av Michel Foucault som var en fransk filosof. Så ja, jag tror det kommer bli kanon det här!
 
Jag tänker att det faller sig naturligt att ni får följa med på min resa den här terminen, och även nästa i åtminstone genusvetenskapen då den sträcker sig över två terminer. Då kan jag dela med mig av innehållet i kurserna och mina egna reflektioner kring det. Jag kan ju ha det som ambition i alla fall. 
 
Det första jag nu har fått läsa om på genusvetenskapen handlar om sexualitetens uppkomst och vad sexualitet och makt har för samband. Detta utifrån Foucaults teorier som sagt. Mycket spännande ämne om ni frågar mig. Han hänvisar bl.a till 'förtryckshypotesen' vilken han ställer sig kritisk till. Förtryckshypotesen utgår helt enkelt ifrån tesen om att könet är förtryckt. Foucault menar att vi inte bör ställa oss frågan varför vi är förtryckta utan istället varför vi säger att vi är förtrycktaHan anser bland annat att för att komma ifrån förtryck, så handlar det inte om att frigöra sig från det, utan man behöver förändra diskursen, förskjuta den och successivt skapa nya diskurser. Foucault är ju, som ni kanske förstått, väldigt intresserad av språk och diskurser - helt enkelt hur vi talar om något och hur det genom det skapas något - i det här fallet ett förtryck kopplat till kön och sexualitet. Vidare berör han frågeställningen huruvida det är så att vi kanske genom att vi talar kritiskt om förtrycket snarare befäster det istället för luckrar upp det. Och det var här jag gick igång lite extra och direkt relaterade vederbörande resonemang till mina senaste inlägg rörande att vara FÖR eller EMOT livet och det som sker i det. Wow kände jag bara. Det är ju verkligen spot on. 
 
Så, för att make it a little more clear: för mig känns det ganska solklart att det här är en viktig aspekt att ta hänsyn till när man strävar mot förändring. Kanske ännu mer nu när jag fått det bekräftat av självaste Foucault hehe. Det känns så logiskt och rimligt. Om jag hela tiden talar om något, klagar över något, tittar med bitterhet och förakt på något, och gör det om och om igen, dag ut och dag in - det är klart att det kommer fortsätta se ut som det gör därför det blir ju en självuppfyllande profetia. Man ser sig själv eller en grupp människor som offer eller som förövare/bovar. Ingen vill vara varken eller och båda går därför per automatik till försvar för sin egen skull. Det är väl en stor anledning till varför det går sisådär för den feministiska rörelsen, tyvärr. Grupper ställs emot grupper. Ingen av dem är särskilt tilltalande. Att vara förtryckt och att vara förtryckare. 
 
Men så HUR gör man då? Ska man inte tala om något alls? Ska man stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting? Nej, det är lätt att känna att det är det alternativet som blir över, men nej, jag är säker på att det finns massor av andra alternativ. Jag har bara inte riktigt lyckats ta mig fram så långt ännu på den vägen så än så länge har jag inga bra svar. Men jag är som sagt säker på att de finns där någonstans. Jag relaterar också jämt till positivpsykologin när det här ämnet är uppe eftersom man där ofta belyser det faktum att man ska uppmärksamma och förstärka styrkor och låta svagheter hamna lite i skymundan. Man ska heller inte använda ord som "problem" utan istället prata om "utmaningar", och att bl.a ta till vara på människors styrkor och samarbeta på så sätt som ett team. Till det hör att man ska värna om sina relationer, stärka dem osv. Kanske behöver man tänka lite liknande vad gäller den feministiska kampen? Och kanske behöver man förändra rörelsens utformning och karaktär? Och själva diskursen, som vi ju var inne på.
 
Om jag ska säga några ord om filosofi-kursen så har vi som första område introducerats till skepticisim och vi har bl.a fått läsa en text som berör filmen The Matrix. Jag märkte ganska direkt att ja, det finns ingen tvekan om att det är just filosofi jag läser... Haha! Men det känns superkul och jag är ivrig på att dyka djupare i ämnet. Men skepticism utgår ju i stora drag ifrån frågeställningar som ifrågasätter saker och ting på antingen global eller lokal nivå. Till exempel: hur kan vi veta att vi inte drömmer just nu? Så jaaaaa... Haha, det känns så stort, fritt, trollbindande och gränslöst. Exakt det jag gillar. 
 
(Bild från 2019 men hallå, vadå passande på tal om förtryck, kroppar och sexualitet???)
 
//Elin