Nu var det ett tag sedan jag skrev om känslor och dess starka krafter och påverkan i våra liv. Jag finner det verkligen märkligt att man ej lyfter det här ämnet mer i samhället eftersom det till mångt och mycket styr våra liv, i alla aspekter. Man brukar tala om att känslorna är våra vägvisare, våra kompasser. De hjälper oss att ta beslut och att orientera oss i våra livs olika situationer och sammanhang. Men i stället för att lära våra barn att identifiera olika känslor och sätta ord på dem, lyssna på dem och förstå dem gör vi snarare tvärtom. Vi lär dem att trycka bort dem, nedvärdera dem. Åtminstone de där "jobbiga/negativa" känslorna. De glada, härliga, får de såklart mer än gärna uttrycka. Såhär ser det ut i västvärlden. Det skiljer sig givetvis åt mellan olika länders och världsdelars kulturer. 

 

Det som händer när vi får lära oss att vissa känslor är OK att känna samt uttrycka och andra inte är att vi blir rädda och osäkra. Och vi vill fly. För vi vet inte riktigt vad som händer, vi tycker det känns jobbigt och ibland till och med outhärdligt och vi vet inte hur vi ska hantera det som sker, mycket eftersom vi ju inte vet VAD som sker. Som ni vet är ju människan till naturen rädd för det som är främmande. Man vill ha koll, förstå. 

 

Känslor, tankar och handlingar hör alla tre ihop. Och de kan antingen föregå eller vara effekter av varandra. Alltså: en känsla kan skapa en tanke eller vice versa. Det kan leda till en ond spiral. "Jobbiga" tankar leder till "jobbiga" känslor och man lider i tre timmar, en dag, en vecka eller mer p.g.a den där ursprungliga "jobbiga" tanken som startade det hela. Jag sätter situationstecken på jobbiga och negativa när jag beskriver känslorna eftersom jag menar att det egentligen inte finns några som är det egentligen. De är ju, om man ska hårdra det, egentligen positiva i den bemärkelsen att de vill guida och skydda oss här i livet. Alla känslor vill oss alltså väl. 

 

Om man i stället för att skrämma upp sig själv p.g.a den där tanken och tro på att den är sann tittar på den så att säga utifrån, dvs man zoomar ut, blir det lättare att se att tanken bara är just en tanke. Tanken kan kännas jobbig men när allt kommer omkring så är det ju faktiskt bara en tanke. Våra tankar är till väldigt stor del inte sanna. Så när vi låter oss fångas av våra tankar och tror på dem låter vi oss själva alltså förloras i en fantasivärld, eller mardrömsvärld.

 

Så. När vi väl börjar närma oss våra känslor, vågar stanna kvar i dem samt titta mer nyfiket på dem märker vi att det inte är FARLIGT. Ju mer vi spjärnar emot och fokuserar på hur jobbigt det känns, desto mer intensiva kommer känslorna att kännas och desto längre tid kommer vi att känna dem. Om vi å andra sidan lugnar ner oss själva, har ett ödmjukt förhållningssätt mot oss själva och våra känslor samt ACCEPTERAR att det känns som det gör (- "Jaha, nu känns det såhär, det känns jättejobbigt, jag skulle helst av allt vilja lägga mig under mitt täcke på obestämd tid, och det är OK, jag vet inte riktigt varför jag känner såhär just nu, men jag vill gärna undersöka det så jag ska nu stanna kvar i det här jobbiga och titta nyfiket på det som händer i mig") så märker man att man inte behöver vara rädd för sina känslor längre. De vill ju bara signalera. Säga något till oss. Skydda. Som med allt går ju inte det här över en natt utan det krävs träning, tålamod och mod. Två böcker som jag verkligen älskar och som jag varmt rekommenderar kopplat till ämnet är dessa juveler: I befintligt skick och Mod att vara sårbar. De har varit riktiga ögonöppnare för mig och fullkomligt ovärdeliga. 

 

Ju öppnare, mer utforskande, nyfikna, accepterande, inlyssnande, vördnadsfulla och ödmjuka vi blir gentemot våra känslor desto bättre kommer vi bli på att identifiera dem och förstå dem. I samband med det blir det också viktigare för oss att låta dem komma till oss och bli lyssnade på. Resultatet blir att vi blir mer respektfulla och kärleksfulla mot oss själva och därmed också mot andra. 

 

Men. Nu till att skifta fokus. För när vi väl börjat få kläm på det här med känslor förstår vi att vi inte BEHÖVER må sådär eländigt under så lång tid som det ofta blir. När vi tittar med de mer konstruktiva och "snälla" ögonen på våra känslor blir intensiteten kanske superstark till en början, just därför att man är ovan att göra det, man är ju van vid att fly dem, men sen kommer det avta - man kommer inte känna så nästa gång. Det blir lättare och lättare att omfamna dem. 

 

Så när man väl stannat kvar i sin känsla, lyssnat på den, förstått den, accepterat och bekräftat den  - hur kan man då göra för att må bättre? När vi gör det ovanstående mår vi oftast bättre automatiskt, men det finns saker vi kan göra för att må ännu bättre. För saken är den att det inte finns någon mening i att stanna kvar i det jobbiga i för lång tid. När vi gjort det ovanstående är det till vår fördel att gå vidare, göra något som får oss att må bra. För i grund och botten är vi människor här på jorden för att må så bra som möjligt. För mår vi bra kommer det ju gynna människorna i vår omgivning. Det tjänar ingenting till att stanna kvar i en negativ känsla och/eller tanke. Det leder oss inte framåt. Så, när vi är klara med att hantera vår känsla kan vi följaktligen fråga oss själva hur vi vill må istället och vad vi kan göra för att göra det. Det kan t.ex se ut såhär: "Ok, nu mår jag såhär, jag förstår nu varför, jag har rett ut det nu/jag har en plan för hur jag ska gå vidare med den här känslan/tanken / Kan jag göra något redan nu som löser mitt problem eller påbörjar en lösning?" Nästa led är att fråga sig själv vad som skulle göra att man mådde bättre just i stunden samt på lång sikt. "jag mådde såhär nu pga det här, hur vill jag må istället? Vad behövs för att jag ska må så? Vad är det jag mår bra av? Kan jag göra något av det nu?" Och det kan handla om allt möjligt. En promenad, en kopp te, ett samtal med en vän, läsa en bok, lyssna på musik... 

 

Jag lovade att även ha med perspektivet för respektive mot kopplat till det här samt förhållningssättet till livet generellt. Då det här inlägget blev lite längre än jag tänkte kommer jag bara kort nämna det här och istället gå djupare in på det vid ett senare tillfälle men det handlar alltså, precis som man kan utläsa av orden, om att ens syn och inställning till livet blir helt olika beroende på om man är för det som sker i ens liv eller om man är emot det. I grund och botten innebär det att man genom att ha det förstnämnda förhållningssättet har en mer accepterande och positiv syn och därmed mer konstruktiv och när man har det sistnämnda har man en mer mörk syn och en mer ansträngande och kämpande inställning. Man kan också vända på det - är man för livet tycker man också att livet är till för en medan om man är emot det tycker man att livet är emot en. Dessa två hänger alltså tätt samman och samspelar med varandra. 

 

Men ja, begrunda gärna på egen hand hur dessa respektive förhållningssätt kan kopplas samman med känslolivet. Och ha det fint tills nästa gång jag skriver <3