MENY
Jag minns att jag oreflekterande skulle ta det platta brännbollsträet, för det var det som var tjejträet. Jag som var tjej skulle ju aldrig klara av att skjuta med det runda. Och när jag väl gjorde det så prövade jag en gång för att sedan byta till det platta. För det var så pinsamt att faila med det runda som tjej - jag skulle ju egentligen inte ha tagit det från första början.
Jag minns att jag i högstadiet fick gå i en tjejgrupp hos kuratorn för att vi tjejer skulle stärka oss själva med mera. Det var i och för sig positivt men det fanns inga förklaringar till varför vi gick där. Vi skulle bara gå dit. Och som jag minns det var det bara vissa tjejer i klassen som gick dit. Inte alla. Och jag minns att killarna undrade varför inte de hade en killgrupp. Jag själv tänker mer: "varför hade man inte en undervisning om det här i helklass?" Och hade vi redan i förskolan fått lära oss om likabehandling, om respekt, om allas lika värde oavsett kön, etnicitet etc, om integritet, om samtycke osv och senare när vi började i förskoleklassen och ettan och uppåt fått fortsatt undervisning om sådana här grejer hade vi tjejer aldrig behövt gå i någon tjejgrupp. Vi hade inte behövt stärka oss själva.
Så jag var ingen feminist i grundskolan. För jag visste inte vad det var för något. Nej. Det var först när jag började i gymnasiet som saker och ting började falla på plats. Det var då jag blev introducerad till feminismen. Men det var egentligen utanför skolan som jag verkligen på riktigt förstod vad det var det handlade om.
Jag var 18 år gammal. Det här skulle bli en legendarisk sommar. Äntligen skulle vi, jag och mina vänner, få dansa på klubbar. Äntligen var vi 18. Men det var just där, ute på dansgolven och i barerna som det blev så uppenbart. För första gången med mina egna ögon fick jag uppleva hur vuxna män beter sig mot andra kvinnor. Kvinnor de inte ens känner. Jag såg hur männen tog för sig av min och andra kvinnors kroppar. Jag fick erfara obekväma situationer där signaler ifrån min sida inte räckte. Där ett nej inte respekterades. Jag fick erfara händer på mina höfter och på min rumpa. Jag fick erfara tvångel.
Under det sommarlovet började jag hata män. Jag visste att jag aldrig helt och hållet kommer kunna lita på en man igen. Att jag aldrig kommer kunna respektera män om de inte respekterar kvinnor. För respekt var något som inte existerade där ute på krogen. Det fanns ingen hänsyn och inget samtycke. Den sommaren förstod jag att det inte fanns några gränser för män. Jag förstod att jag som tjej alltid måste vara på min vakt.
Jag vet att hela det här baseras på mina erfarenheter från nattklubbar men det är inte bara på nattklubbar som män beter sig på det här viset. Utan överallt. Det blir bara lite mer tydligt samt accepterat på nattklubbar för då finns det ju alkohol inblandat. Och dessutom tänker jag att oavsett var en man befinner sig inte kan bete sig som han önskar. Jag menar på att män, oavsett kontext, ska kunna bete sig anständigt. Det gör ju vi kvinnor?
Jag var nog manshatare innan jag var feminist. Även om det för mig hänger lite ihop. Jag minns det som igår. Första gången jag kallade mig själv feminist alltså. Det var under en filosofilektion och läraren frågade "Vem här skulle kalla sig själv för feminist?" varpå jag och mina vänner utbyter självsäkra blickar med varandra för att i samma veva räcka upp händerna. Lika självklart som det var då är det för mig idag att kalla mig själv för feminist. Skillnaden är väl att min ryggsäck är fullare nu än vad den var då.
Eftersom människor har så svårt med beteckningen feminist tänkte jag berätta mer ingående varför jag är det.
Ni har fått höra bakgrunden. Men nu till det mest göttiga. Den mer saftiga biten.
Jag är feminist för att för mig finns det inget annat val. Jag är kvinna och om jag inte skulle vara feminist skulle jag vara ett svek mot alla de kvinnor som kämpat för sina rättigheter långt före mig, jag skulle vara ett svek mot kvinnor som kämpar idag och jag skulle vara ett svek mot mig själv. Om jag inte hade varit feminist hade det varit lika med att säga att jag vill ha mindre värde än män, att jag vill objektifieras, att det enda jag vill i mitt liv är att bli en mamma. Det hade varit lika med att säga att jag vill ha lägre lön än män för samma arbete. Det hade varit lika med att säga att jag är svagare och sämre än män. Det hade varit lika med att säga att jag är det där andra könet. Det är liksom inte logiskt. Och hade jag varit man och inte kallat mig feminist hade jag varit ett av alla de manssvin där ute. Som skiter i kvinnors rättigheter. Som tycker att det är rimligt att kvinnor ska tjäna mindre än män. Jag hade varit en kvinnohatare.
Att kalla mig själv feminist gör jag med stolthet och självklarhet. För mig är det en av de absolut viktigaste "etiketterna" som jag bär på. Den belyser att jag inte står för den struktur, det patriarkat, som vårt samhälle och vår värld bygger på. Den markerar att jag inte kommer anpassa mig efter de skeva normer och värderingar som ligger till grund för vår samtid överallt i världen. Den står för att jag aldrig kommer sluta kämpa för lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter, villkor och värderingar för alla människor oavsett kön.
När folk inte vill kalla sig feminist blir jag konfunderad. Jag tänker att alla borde vara feminister. Att det borde vara en självklarhet. Enligt Nationalencyklopedin definieras feminism som en rörelse för jämställdhet. Den rörelsen vill jag vara med i.
Feminism innebär att man vill att det ska bli jämställt mellan könen på alla nivåer i samhället. Att könet inte ska ha någon betydelse för människor att forma sina liv som de vill.
Att feminism heter som det gör har med att göra med att vi ju lever i ett patriarkalt samhälle där kvinnan är underordnad mannen (antar jag? haha). Att vara jämställdist är ett påhitt som inte har några ideologiska grunder. Det är ett alternativ till feminismen som menar på att de vill nå jämställdhet men utan att omfördela makten. Mer eller mindre. De belyser liksom inte könsmaktsordningen. Man kan liksom inte vara jämställdist om samhället inte redan är jämställt. Jag tänker att om vi hade levt i ett matriarkat (som i och för sig med största sannolikhet hade fungerat bättre än ett patriarkat, men det kan vi ta en annan gång hehe) så hade jämställdhetsrörelsen hetat något i stil med maskulinism eller nåt i stället för feminism. Jämställdism bygger på okunskap och rädsla. Och jag är allergisk för det ordet.
Sen är det skillnad på feminism och att vara feminist. Vem som helst kan ju kalla sig för feminist men det behöver inte betyda att det personen sysslar med är feminism. Och alla kan ju vara feminister i olika grader men man utgår alltid ifrån samma grundtanke.
Sen handlar feminism, åtminstone för mig, om att man vill nå jämställdhet mellan könen oavsett etnicitet, religionstillhörighet, bakgrund etc. Och sen det här med intersektionalitet osv. Men det här kan vi ju ta en annan gång. Ville bara förklara lite för hur jag tänker angående feminist-begreppet. Jag ska ju snart offentliggöra min blogg nämligen (spännande jag vet!) och då tänker jag att det här är basic stuff att ta upp.
0