Mina år tillsammans med mitt ex bestod av ständig anpassning, osäkerhet, rädsla, nedstämdhet, ilska, gråt, bråk och hopplöshet varvat med romantik, passion, kärlek, trygghet, intimitet och hopp. Det är såklart inte bara mörkt och kallt i en relation där det förekommer våld. I samband med att man isoleras mer och mer och får en snedvriden bild av världen så är den som har stått för hjärntvättandet och isolerandet den som också tröstar och stöttar en när man faller till botten. Det låter paradoxalt och det är det väl också. Man kan likna det vid att man i en våldsrelation har en massa olika ihoptrasslade trådar och trådarna är alltså en metafor för de olika känslorna man känner, alla känslor är helt enkelt i en enda stor röra (cred till socionomer m.fl. för denna liknelse). Det är inte bara irritation, hopplöshet och hat som inryms i de här typerna av relationer utan det är även värme, hoppfullhet och kärlek som man ju faktiskt byggt upp gentemot partnern tidigare under relationen. Alla de här männen (för det är oftast män) ger sken om att vara supercharmiga, snälla, omtänksamma, romantiska och passionerade när man först lär känna dem men ju längre in i relationen man kommer desto mer börjar de visa sitt rätta jag, vilket ofta kommer smygande.

En annan karaktäristisk aspekt av dessa män är att de vill gå fort fram och i mitt fall, och säkert i många andra liknande fall, så ville han också ses väldigt ofta. Han tog alltid förgivet att vi skulle ses på helgerna och gärna oftare än så. Det fanns aldrig någon öppen förfrågan eller så utan det var mer "ska vi vara hos dig eller mig denna helg?" Jag minns att jag så tydligt kände att det gick alldeles för fort och sa uttryckligen upprepade gånger att jag ville att vi skulle ta det saktare. Han accepterade det men tog snart upp ämnet igen. Han frågade hur jag kände och om jag tyckte att det fortfarande gick för fort framåt. Efter tre månaders dejtande blev vi ihop, mest på hans initiativ. Min respons blev snarare ett motsträvigt accepterande snarare än ett entusiastiskt "JAA!" Jag tyckte ju faktiskt att han var en snäll och bra kille trots allt. Så jag ville ge honom en chans.

 

Ju längre in i relationen vi kom desto tydligare blev det att saker och ting inte stod rätt till. Jag puttade dock bort alla misstankar och potentiella dåligheter och omvandlade det ofta till något positivt. Hans svartsjuka såg jag inte som destruktiv utan som något gulligt. Hans kontrollbehov likaså. Han brydde sig ju bara om mig... Jag var hans centrum i världen och jag gillade det. Han såg mig, bekräftade mig och ville vara med mig. Men så småningom började jag förstå att det inte var så gulligt trots allt. Jag började se att han gång på gång överträdde diverse gränser och inte heller så lite. 

 

Under sommaren samma år som vi precis hade blivit ett par skulle jag åka på en weekend till en annan stad tillsammans med mina vänner. När vi bokat allt var jag såklart taggad och upprymd men när jag väl skulle berätta för mitt ex om detta blev jag plötsligt osäker. Han hade börjat visa upp vissa tecken på att han inte tyckte om att jag reste m.m utan honom. Det kunde uttrycka sig i att han inte visade entusiasm för min skull, att han blev bitter och fåordig. Så när jag skulle berätta om bokningen tvekade jag på hur jag skulle säga det. Tankar som "hur kommer han ta emot det här? Ska jag vänta med att berätta det? Hur ska jag säga det?" rörde sig inuti mitt huvud. Men jag berättade det ganska snabbt, och precis som jag hade misstänkt så bemötte han det med motsatsen till entusiasm. Man kunde märka på hela honom att han inte var glad. Jag förstod inte vad det var som var fel. Jag fylldes av förvirring, ledsamhet och frustration. Det här var alltså ca 2 månader efter att vi blivit ihop, 5 månader efter vi träffats för första gången. Om jag bara kunde se dessa tecken som varningsklockor då... Och nu kommer vi till ett annat område, nämligen det faktum att jag inte hade något att jämföra med. 

 

 

Jag tänker nu gå in på det intensivt dåliga humöret och den medföljande obehagliga dåliga stämningen som jag gett hintar om tidigare. Det här var en av de basala företeelserna som präglade hela vår relation ihop. När det var något som han ogillade, när han ibland inte fick som han ville, när han tyckte att jag gjort fel beslut i vissa frågor med mera "straffade" han mig med att skapa den där obeskrivliga dåliga stämningen. Den inkuderade kyligt bemötande, vägran till att prata, vägran till att på intet sätt interagera mig. Man kan beskriva det som att allt syre försvinner mer och mer och man nästan kvävs, man vill bara bort från platsen men det går inte. Senare förstod jag att det han utövade kallas silent treatment och det kan ni googla på om ni vill veta mer om det. Det enda sättet att få honom på bättre humör och därmed få bättre stämning var att försöka prata med honom och lösa "problemet" och ofta behövde jag be om ursäkt fast jag inte förstod vad som var problemet eller vad det var för fel jag hade gjort. Det var aldrig han som hade gjort fel, alltid jag. 

Efter att ha bott ihop i ca en månad började han tjata om att han ville ha ett djur. Så vi skaffade en hamster. Sen propsade han om att vi borde flytta till något större. Hela relationen präglades av ett intensivt tempo. Jag hängde egentligen aldrig riktigt med utan allt gick i ett hela tiden. Jag tror en stor anledning till att jag stannade kvar med honom var p.g.a just den anledningen. Det var alltid något på gång. Även om jag knappt hängde med i alla svängar var det en nervkittlande spänning i det hela. Alltid något nytt som hände. Vi flyttade till en större lägenhet under våren 2017, ca 6 månader efter att han hade flyttat in hos mig. Under sommaren skaffade vi en katt och någon månad senare ännu en till katt.

Det var då, under sommaren och hösten 2017, som jag började må riktigt dåligt. Jag var nedstämd även om jag nog förnekade det ganska mycket. Mina tankar dominerades till största del av hur jag skulle göra med relationen. Jag började inse att "jag inte kan ha det såhär längre". Även om jag hade förstått det långt tidigare så var det nu som bollen sattes i rullning på allvar.

Fortsättning följer.