Sista delen. Det här inlägget blir långt och jag lägger in en triggervarning då det handlar om ganska allvarliga saker i slutet.

Under hösten 2017 började jag som sagt göra slag i saken på riktigt. Jag insåg en gång för alla att jag aldrig skulle kunna bli lycklig med honom. Jag behövde lämna honom och det skulle dröja cirka ett halvår innan jag faktiskt gjorde det. I oktober började jag gå i samtalsterapi hos kurator och man kan väl säga att det var där min resa till frihet verkligen kickade igång. Tidigare hade jag varit inne på det men jag hade inte redskapen eller den mentala orken att faktiskt gå till reell handling. Genom mina kuratorsamtal stärktes min självkänsla och självförtroende och jag började konfrontera mitt ex mer och mer. Jag hade oftast gett vika och låtit honom "vinna" i våra argumenationer men nu började jag få mod till att hävda mig själv. Mina åsikter och känslor räknades och det skulle han nu bli varse om. 

 

Samtidigt som jag vågade ta mer plats och ställa mig emot honom ökade hans kontrollbehov och maktutövande. Allt lät så fint. Han sa att han skulle börja bli mer delaktig i mitt liv och mina intressen. Tidigare hade han varit väldigt anti mot i princip allt i mitt liv, mina vänner, familj, min träning, mitt festande osv. Men nu började han gå med på att vi ibland kunde träna ihop, han sa att han gärna följer med på fester med mera. Jag blev såklart glad även om jag någonstans visste att det inte skulle bli som han hävdade. Dessutom var det ändå försent för att försöka "laga" det trasiga vi hade ihop. 

 

I början av november följde han med mig på en födelsedagsfest hos en kompis. Han var tveksam till att följa med men insisterade ändå till slut på att göra det. Men han surade från det att vi gick på förfest hos en annan kompis tills det att han gick hem. Han var tyst och hans starkt negativa energi var så påtaglig att man nästan kunde ta på den så fort man gick in i samma rum som honom. Han var fylld av bitterhet och jag visste att han inte skulle kunna bli på bättre humör. Senare under kvällen började vi bråka och han gick hem ensam medan jag stannade kvar. Varför han var på så dåligt humör? Han hatade allt som hade med fester att göra. Och sen fanns det killar där. Och en miljon andra faktorer. Det här var en av mina absolut närmsta vänners fest ska jag tillägga. Inte ens då kunde han unna mig att få ha en trevlig stund. 

 

Det var även nu i november som jag började med mina göra slut-försök. Varje gång lovade han att han skulle bättra sig. Att han skulle ta tag i hans problem. Saken var den att han hade haft depression innan han träffade mig och troligtvis fanns sjukdomen kvar under ytan även om han aldrig sa det rakt ut. Han var extremt negativ och pessimistisk. Såg världen som antingen svart eller vit. Sen det här med svartsjukan och kontrollbehovet. Jag sa det gång på gång till honom. Att det inte var på en sund nivå. Att han måste ta tag i det. Gå och prata med någon. Men han vägrade. Vid ett av försöken till att göra slut gav jag honom ett ultimatum. Antingen skulle vi gå i parterapi eller så skulle jag göra slut. Han gick med på det. Till slut. Under den här perioden började läget bli mer och mer spänt och jag gick egentligen bara och väntade på att datumet för vår parterapi skulle komma. För mig handlade dagarna om att "hålla ut" och jag minns att jag kände att vår relation låg i något slags "stand by-läge". Jag använde den här tiden till att förbereda mig inför vårt parterapi-möte. Skrev ner allt jag ville ta upp, tänkte mycket på vår relation, på min framtid... Vid det här laget hade jag som sagt fattat att det bästa var att lämna honom. Samtidigt var jag rädd för hur det skulle bli. Jag hade delat mitt liv med honom i två år och nu skulle jag plötsligt bli ensam. Hursomhelst kom jag fram till att det kunde vara en god idé att under parterapin tala om att jag ville göra slut. Den främsta anlendingen till varför jag ville gå på parterapin var egentligen för hans egen skull. För att han skulle inse, en gång för alla, hur han betedde sig och hur det påverkade mig. Och eftersom jag vid tidigare tillfällen hade "misslyckats" med mina göra slut-försök såg jag det även som en chans att på parterapin få lite hjälp på traven. Men det gick inte som planerat och vi beslöt istället för att separera men inte göra slut.

 

I början på februari gjorde jag ett nytt göra slut-försök. Denna gång var det spontant och det resulterade i ett väldigt dramatiskt utfall. Kort sagt packade han alla sina kläder i kassar och väskor och drog ut. Mitt under kvällen. Efter en stund kom han tillbaka då han tydligen hade glömt sin mobilladdare. Jag försökte lugna ner honom och fråga var han hade tänkt sova någonstans. Hans svar blev "ute någonstans. Och förhoppningsvis vaknar jag inte igen."  Han uttryckte även någon gång under skedet att han inte hade något att leva för om han inte hade mig i sitt liv. Jag blev såklart rädd och ringde en kompis. Han hade gjort flera självmordsförsök tidigare, innan han träffade mig, så jag tog det han hade sagt som en reell varning. Min kompis tyckte att jag skulle ringa polisen så vi gjorde det. Senare kom han tillbaka och då hade polisen kontaktat honom. Han blev irriterad över att jag hade kontaktat dem. Jag lyckades hålla honom kvar och vi blev ihop igen. Att han skulle ta sitt eget liv var inget jag ville ha på mitt samvete. Med andra ord tog jag honom tillbaka i ren rädsla snarare än av kärlek. 

 

I februari flyttade han ut. I samma veva började jag i samtalsterapi hos ett stödcentrum för våldsutsatta. Det här var min avgörande räddning för mig. Det var här jag fick hjälp med att reda ut mina känslor och mitt mående och det var här jag fick de verkliga verktygen för att kunna ta mig ur relationen en gång för alla. 

 

I mitten på mars gjorde jag slut med honom och den här gången var det slutgiltigt. Cirka tre dagar efter break up:et sågs vi för att prata ut. Han var som en annan människa. Kall. Fientlig. Jag märkte direkt att han ville allt annat än att vara där. Vi gick en promenad och pratade ut. Eller försökte rättare sagt. Jag grät av och till. Vad skulle hända nu? Jag var förvirrad och vilsen. Det slutade med att vi försonades. Någon vecka senare sågs vi igen och den 24:e mars var den sista dagen jag träffade honom. Vi skulle nu ha en månads kontaktuppehåll. Efter att en månad hade gått hörde han av sig. Han förklarade att han "använt perioden för att komma över mig". Vi hade tidigare snackat om att kanske bli ihop igen i framtiden, när han hade tagit tag i sina problem osv. Men i sms:et nämnde han att att han inte ville bli ihop med mig igen. Jag blev förvånad med tanke på alla omständigheter men samtidigt var jag lättad. Vi sms:ade några dagar i veckan efter det. Så småningom började han nämna att han saknar mig. Att han ångrade hur han betett sig. Jag frågade om han hade varit hos kuratorn ännu, som han hade inbokad tid hos. Det hade han inte. En dag sms:ade han och frågade om jag ville ses för en fika. Jag tvekade men gick med på det. Dock ångrade jag mig i efterhand och förklarade att det nog inte var en så bra idé. Jag hade ingen lust att träffa honom. 

 

Några dagar senare fick jag ett långt sms av honom. Sms:et var tidsinställt. Han hade tagit sitt eget liv. Självklart la han skulden mer eller mindre på mig. Han bröt alltså ner mig psykiskt ända in i sin egen död. Hade makt över mig. Givetvis blev jag chockad och ledsen. Mina känslor övergick dock snabb till vrede. Han skulle inte få ta mer energi från mig. Han skulle inte få mig till att gå igenom ett lidande igen. Han skulle inte få min värld rasa samman en endaste gång till. För mig var han redan ute ur mitt liv och hade varit det i ungefär två månader. Under den här perioden hade jag upplevt genuin lycka, glädje och frihet. Jag hade inte känt mig såhär välmående på en väldigt lång tid. Den här händelsen skulle inte förändra något. Jag var arg och förbannad ett ganska bra tag. Men sen släppte jag det. Det var hans val och han kunde ha gjort mer än vad han gjorde men han valde att inte göra det och då är det hans problem. Han vägrade gå och prata med någon. Sa att det inte var något fel på honom. Han sa jämt "jag klarar mig". Jo tjena. Han gick till och med till Akutpsyk som jag stöttat honom till och där blev han erbjuden medicin men han tackade nej. Han skuldbelade mig då han menade att "jag ändå inte verkade bry mig om honom". Han var sjuk och det blev lite enklare för honom att genomföra självmordet om han la skulden på någon annan. Mig. 

 

Jag tog tillbaka honom efter mitt nästsista break up i rädsla att han skulle göra just det. Ta sitt eget liv. 

Jag uppmanade honom gång på gång på gång att söka hjälp och varje gång stötte han bara bort det.  

Jag stöttade honom till 110 % att gå till Akutpsyk och han hade med största sannolikhet inte gjort det utan mitt stöd. 

Jag ringde polisen när jag var orolig. 

Jag såg till att vi fick parterapi för framförallt hans skull. 

Jag oroade mig för honom varje dag.

Jag åsidosatte mitt hela liv för hans skull. För hans liv. 

 

Så jo. Visst brydde jag mig om honom. Men när en person släcker ner ens livsglöd totalt och sen upprepar personen det fördärvade beteendet EN gång till fast av den här karaktären så är det svårt att tolerera det hela. Han misshandlade mig psykiskt ända in i sin egen död och det är inget någon människa skulle behöva genomlida. Att han var sjuk rättfärdigar inte hans beteende. Det gör det lite lättare att förstå men det försvarar ingenting. Har man problem får man ta tag i det själv, inte lägga över problemen på någon annan, vilket var exakt vad han gjorde. Han trodde att kärlek skulle göra honom lycklig men fattade inte att man måste må bra i sig själv först. 

 

Hade han gjort på något annorlunda sätt och inte blandat in mig i sin aktion så hade jag med största sannolikhet sett på det hela med andra ögon. Men nu utförde han en maktutövning och en psykisk nedbrytning på mig ända in i det sista. Ända in i sin egen död. Och det kommer jag förmodligen aldrig förlåta honom för. Jag var som sagt besviken och arg på honom för det han gjorde men jag har släppt det idag. Gått vidare. För mig var han redan ute ur mitt liv innan det dramatiska inträffade och det är jag väldigt lättad över, annars hade situationen varit tusen gånger värre.