Jag har nu sett samtliga avsnitt av SVT:s En våldsam kärlek. Serien har berört mig på djupet och jag har mått illa, gråtit och svurit högt för mig själv över att det här faktiskt är så många kvinnors verklighet. I Sverige och alla andra länder på denna planet. Mäns våld mot kvinnor i nära relation kanske är ett av de främsta uttrycken för patriarkatet. Även om jag var en relativt påläst feminist redan innan jag blev ihop med mitt misshandlande ex så har jag varken före eller efter den relationen upplevt så pass konkret förtryck som jag gjorde då. Det uppgick till en nivå där man praktiskt taget tog på förtrycket, varje dag, i sitt eget hem. Och framförallt vice versa. När man lever med en man där våld ingår i relationskontraktet kan man inte välja bort våldet, förtrycket. Man kan inte gå hem till sig, stänga om sig och koppla bort allt det där hemska som världen faktiskt innehåller om man blivit född till kvinna i ett samhälle som vårt. Därför förtrycket bor i det hemmet. I ditt hem. Förtrycket finns ständigt där. Vart du än rör dig finns det där. Han finns där. Redo för nästa förnedrande kommentar. Redo för nästa hot. För nästa krav. För nästa slag. Var du än befinner dig så finns det där förtrycket ständigt närvarande. Du vet att det när som helst kan bryta ut. 

 

Serien uppmärksammar den utbredda problematiken kring det förödande faktumet att kvinnor är helt utelämnade till sitt öde, i ett helvete där de även när de lyckats ta sig ur relationen tvingas fortsätta leva i ett helvete, fast då i en ny dimension.

 

Vad är det som gör att det får ligga till på det här sättet? Signalerna samhället sänder ut är att kvinnor inte har ett lika högt värde som män i största allmänhet, och inte minst männen som fördärvar dem. Signalerna kan också tolkas som att kvinnor inte tros på, inte tas på allvar etc etc och vice versa vad gäller männen. Medan samhället fortsätter hantera det här samhällsproblemet som ett mindre prioriterat område, och på ett uppenbarligen ytterst bristfälligt sätt, misshandlar männen kvinnorna och barnen fullkomligt ostört mellan rummens fyra väggar. Över 15 kvinnor misshandlas till döds varje år. Ofta oerhört brutalt och inte sällan befinner sig barnen i hemmet medan mordet begås. 

 

Män fördärvar oss kvinnor inifrån och ut. Och vi kan i vår samtid inte göra mycket alls åt det. Våra fördelar är obefintliga medan mäns är överflödiga och inte sällan byggda på egennyttiga och hänsynslösa grunder.

 

Här finns serien, vilken jag rekommenderar alla att se. För att få en inblick i hur det ser ut inte bara i ett, par, fem hem i det "så jämställda landet Sverige", utan i flera tiotusentals.

Vi kan inte blunda för det längre.